Hur jag trillade in som på ett bananskal på Culinary art College i Dublin.
Året är 2000 jag är 23 år gammal och rastlös, jag hade ingen aning vad jag ville göra med mitt liv mer än att finna ett syfte och träna. I gymnasiet läste jag industriprogrammet men insåg tidigt att det var själsdödande att stå på en fabrik och göra samma sak dag in och dag ut jag behövde få utlopp för min kreativitet, det var inget jag ville göra resten av mitt liv. Matlagning och träning hade varit en stor del av mitt liv sen jag var 14 men jag tror inte att kockyrket ens hade kommit upp på min radar än. Allt jag kände var att jag behövde ett syfte och att finna mig själv, jag skulle iväg, vart visste jag inte.
Av en ren slump tog jag ett jobb som diskare på ett svenskdrivet hotell i Ardeer utanför Limerick i Irland. Tanken var att jag skulle vara där i 6 månader. Efter 3 månader följde jag med en av de svenska kockarna som hade fått ett nytt jobb till en agentur. Det var min lediga dag, jag följde med som sällskap och hade ingen tanke på att skaffa ett nytt jobb.
När vi är där vänder sig agenturen till mig och frågar vad jag vill göra. Jag svarar utan att blinka “kock det låter enkelt” (de orden har jag fått äta upp många gånger).
Han tittade på mig en stund, ringde ett samtal och sa att nu är du kock du följer med din vän nästa vecka till Clifden. Jag lös upp och sa att det fixar jag, var ligger Clifden?! “Ahh ett stenkast bort från Galway, ungefär som mellan Ardeer och Limerick”. Det är 30 minuter mellan Ardeer och Limerick.
Veckan efter sätter vi oss i taxin i Galway för att ta oss till Clifden. Efter 1,5h når vi en avlägsen by mitt ute i ingenstans. Jag undar hela vägen dit hur långt är egentligen ett irländsk stenkast. Jag kommer in i köket med den andra kocken och hälsar på kökschefen. Han tittar på mig undrande. Vem är du? Jag är kock säger jag glatt.
Under mina första 2 veckor skar jag mig så ofta att kökschefen ville ta knivarna från mig. Hur ska jag då jobba tänkte jag och envis som jag var fick jag snabbt lära mig att hålla masken.
Efter 1,5 år får jag ett samtal från agenturen som undrade om jag kunde tänka mig jobba i Dublin och samtidigt läsa till kock. Utan att blinka accepterade jag jobbet. Återigen hade jag ingen aning vart jag var på väg eller vad jag hade att vänta mig.
Jag glömmer aldrig den långa stentrappan upp på 6e våningen till köket på Trinity College i Dublin och hur läraren en kock av den gamla skolan, en riktigt hårding skrämde mig. Varje vecka skulle vi planera och laga en ny meny. Om vi inte stod klara när lektionen började med nystruken kockrock, putsade skor, förklädet i rätt längd 5 cm ovanför golvet, halsduken knuten rätt och chef mössan på plats, med alla råvaror och utrustning som vi skulle använda fick vi gå hem. Lagade vi enligt skolboken fick vi minuspoäng, det var hans sätt eller inget sätt.
Under mina 4 år i Dublin arbetade jag bredvid studierna på några av de bästa restauranger och hotell i stan. Jag hade funnit mitt syfte jag skulle bli den bästa kock jag kunde bli, jag skulle fortsätta resa och finna min plats i livet. Jag vet inte hur jag hann med att jobba 12-14 timmars pass och samtidigt jobba som dörrvakt på helgerna, träna 4 dagar i veckan och tävla i de Irländska mästerskapen i bodybuilding under min tid där.
Omställningen var i alla fall stor, jag hade kommit från Clifden en trött liten by där tiden stod still till Dublin där allt hände igår. Jag hade hamnat på ett ställe med två restauranger och kök. På ovanvåningen en stor pub och nedervåningen en bistro där jag till slut hamnade. Än idag minns jag hur jag ville bli som min franska kökschef. Det kvittade hur mycket vi hade att göra så var hans kockrock kritvit medans de andra kockarna uppe i det andra köket såg ut som de hade slaktat en gris så fort de steg in i köket. Francois är fortfarande den kock som haft störst inverkan på mitt liv, han lärde mig grunderna inom kockyrket som på den tiden inte var som det är idag.
På den tiden var det hårt och tufft, gjorde man inte som de äldre kockarna sa så fick man känna på det men jag var hemma jag trivdes i detta organiserade kaos jag och min rastlöshet hade hitta hem, jag skulle bevisa att jag kunde hänga med. På den tiden var kockar hårda män som drack av köksvinet och tog droger för att klara dagen. Språket och stämningen var hård, det var inte ovanligt att en gryta eller tallrik kunde komma flygande genom köket om den inte var som den skulle. Än idag kan jag känna andedräkten från min tyska kökschef på en av stans michelinrestauranger som står och skäller ut mig på tyska i 10 minuter för att jag inte saltat grönsakerna tillräckligt. Medan jag säger “yes chef” “sorry chef” och fortsätter att skicka ut beställningar. Jag hade blivit varnad för det köket innan jag började, men jag skulle ändå in och se för mig själv. Det tog 3 månader sen hade jag fått nog och slutade. Hamnade sen som dessertkock på Hilton i 2 år som var en helt ny nivå av kaos som jag bara älskade.
Ända sen jag började träna hade jag haft som mål att tävla i bodybuilding minst en gång för att lära mig hur kroppen reagerade på det. Det var en av de häftigaste och tuffaste utmaningar jag gjort. Jag låter urgammal men på den tiden fanns det inte mycket att utgå ifrån, det enda jag visste om att dieta inför en tävling var från ett fåtal amerikanska tidningar och min träningspartner som precis tävlat i VM. Att sen stå i ett kök och laga desserter var en utmaning i sig. På den tiden (nu säger jag det igen) så fanns det inga viktklasser utan jag gick upp i första klassen som var för nybörjare. Där stod lilla jag på 65kg med 5% kroppsfett mellan tvåan som vägde 98kg och ettan som vägde 90kg, och hade ingen aning om vad jag gjorde där. Jag hade i alla fall gjort något rätt för jag blev inbjuden att tävla för Irland i VM de följande åren därpå men jag hade uppnått mitt mål och var nöjd. Mitt nya huvudmål låg i köket, det var inte hållbart att både tävla och arbeta på den nivån. Jag ansåg att jag behövde sätta mig in mer i kosten, den typiska bodybuilding dieten var inte sunt för kroppen det borde finnas ett bättre sätt att komma i tävlingsform utan att kroppen tog sån stor skada. Tyvärr hänger den dieten kvar än idag hos många som tävlar.
Veckan efter jag gått ut skolan var jag påväg till ett nytt jobb i USA där jag snabbt fick lära mig att jag inte kunde använda det hårda språk jag lärt mig i Irland. Under de följande 10 åren fanns allt jag ägde i två resväskor, jag hittade ett jobb sen tog jag reda på vilket land jag skulle till. Allt jag levde för var köket och gymmet.
Det är mer eller mindre det jag lever för än idag fast i en annan form. Idag har jag lämnat köket för skolbänken för att bli hälsovetare och hälsocoach. Jag har lämnat gymmet för naturen och funktionell träning. Jag har idag funnit mig själv och är inte lika rastlös jag en gång var. Mitt liv utgår från den holistiska hälsan med fokus på en funktionell och smidig kropp med ett stark och lugnt sinne.
Lite gamla bilder från den tiden bjuder jag på iallafall.
Vill du göra en livsstilsförändring och upplever att du försökt allt men ändå inte lyckats?
Har du tröttnat på "quickfix" som inte håller i längden?
Vill du komma igång med träningen och bra kost?
Känner du att du fastnat i din träning och inte kommer vidare och når dina mål?
Känner du att din vardag är allt för stressig och att du inte lyckas få livspusslet att gå ihop?
Kommentarer
Skicka en kommentar